Aldrig förr har så många människor ägnat sig åt att skriva
och berätta. Redaktionerna på de ”gamla” medierna översköljs av debattartiklar
och insändare. Bloggandet på Internet, Facebook och Youtoub, för att inte tala
om SMS, har vuxit till en mycket omfattande aktivitet. Man kan undra hur mycket
som hinner bli läst. Men det roliga och viktiga är kanske att skriva och
uttrycka sig.
Många skrivintresserade deltar i skrivarkurser av olika slag
och det produceras mängder av manuskript. Alla har historier att berätta. De
tio största förlagen får in tusentals manuskript varje år. Bonniers uppger att
de får 3500 per år. Med ny teknik har vi fått nya möjligheter att uttrycka oss
och att publicera våra alster. Man kan skaffa sig en egen hemsida eller blogg
på nätet eller kontinuerligt göra inlägg på Facebook, där man själv bestämmer
vad som ska publiceras och när. Vi kan hoppa över sorterarna på diverse
redaktioner.
Det finns också sajter på nätet, där man kan publicera hela
böcker. En sådan plattform är Vulkan (www.vulkan.se),
som startats av författaren Linda Skugge mfl. Detta gör det lätt att publicera,
beställa eller ladda hem boken. Själv har jag publicerat sex böcker på Vulkan:
en fackbok, en reseskildring, en krönikesamling, två romaner (Skuggor över
slätten och Fördömda stad) samt en fotobok, ”Naturens poesi”, som är en
hyllning av vår vackra natur.
Datorerna har naturligtvis gjort skrivandet tekniskt lätt
och att sprida snygga alster. Skrivintresset har också en kulturell bakgrund.
Jag tänker på vår tids intresse hos människor att skapa en identitet och image,
att ge ett uttryck och göra intryck på andra. Att i ord, skrift och bild
uttrycka sig är en del av detta. Ökad fritid har gett utrymme att berätta.
Intresset att skriva har lett till utgivning av ett större
antal skrifter om skrivandets konst. Författaren Sven Wernströms ”Skrivandets
hantverk” var en av de första. Alla kan nog skriv, men mer eller mindre bra.
Det mesta är en fråga om teknik, men alla blir inte stora författare. För det
krävs en särskild begåvning och mycket pengar för marknadsföring.
Eftersom skrivandet är ett hantverk, går det att lära sig.
Men ska man skriv, måste man ha något att skriva om. Här kommer erfarenheten
och undersökningen in i bilden. Man kan också lära sig hur man konstruerar en
bra berättelse. Redan Aristoteles lärde oss att varje berättelse har en början,
ett mitt och ett slut. Början ska gripa tag i läsaren, mitten är komplicerande
och utredande och på slutet får vi veta hur det gick. Språkets rytm ska ge
känsla och närhet. Svårare är det inte.
ETT SMILENDE LANDSKAP
Av Alf Ronnby
Det gamla epitetet för landets karaktär och själ passar bra
för Jylland. Merparten är ett småkulligt landskap med sommartid böljande
sädesfält. Lärkornai skyn, låter sina
drillar sväva ut över nejden och skänker harmoni åt själen. Det är sällan långt
till havet och i maj lyser de blommande rapsfälten intensivt gula mot den blå
himlen och havet. Små, slingriga asfaltvägar – perfekta för cykling och mc –
för oss genom den pastorala miljön, från den ena pittoreska byn, med
korsvirkeshus, till den andra och förbi fagra blomsterängar med betande kossor.
Med broar över Öresund och Stora Bält, tar det bara ett par,
tre timmar från västra Skåne till Jylland med bil. Turen börjar i den vackra
Gudenådalen. Här ligger Skanderborg och Silkesborg i en lite annorlunda
Jylländsk miljö med ett sjösystem och lövskogar. Sjöarna är populära för
kanoting. Vid Julsø ligger Himmelsbjerget, vars namn säger något om topografin.
Berget, eller snarare kullen, är hela 147 meter hög och betraktades länge som
Danmarks högsta punkt. Nyare mätningar visar att andra kullar i närheten är
något högre tex Bavnehøj och Yding Skovhøj (171 resp 173 m) Där har man fin utsikt
över Gudenådalen. Vägen längs Salten Langsø, mellan Gamla Ry och Salten, är en
naturupplevelse i sig. Dalen motsvarar folklorens drömmar om paradisiskt gröna
dalar, med fridfullt betande vilda djur. Byn Boes vid sjön Mossø är en gammal,
pittoresk landsby. Mera av den upplevelsen får man, om man besöker Den gamle by
i Århus. Där på ”Kulturens” Århus, har man samlat 75 historiska hus från hela
Danmark och uppvisas med ett modernt koncept: levande museum. Från Århus är det
inte långt till halvön Mors, en annan slags pärla. Här ser vi havet på tre håll
över backar och krön. Vackra klint störtar ner i havet. Det går fint att bada
och sola på vita stränder i Bengtrup Vig. Ebeltoft på andra sidan Ebeltoft Vig,
är en mysig liten stad att ströva i.
På Jylland har man lagt ut rutten för vackra vägar. Den
kallas Mageriter rute och är markerad med prästkrageskyltar och på kartan med
grönprickade vägar. Det en bra idé att åka (gärna på cykel) på dessa vackra
vägar, även om det går i kringelikrokar och tar sin lilla tid. Från Ebeltoft
går en sådan väg norrut längs kusten via Grenå. På min karta stod inte att det
går en färja från Udbyhøj över Randersfjord, men där seglar en färja och
platsen är trevlig. Dessutom slipper man ta sig genom Randers, när man ska
norrut. Det värt en avstickare till den gamla staden Mariager vid
Mariagerfjorden. Centrum består av små kullerstensgator och korsvikreshus.
Östra kustvägen norrut är trevlig, med badstränder och många campingplatser
(som ofta också hyr ut hytter och rum). Ø Hurup är lite av ett turistcentrum.
Vid Hals blir det ännu en trevlig färjetur. Bangsbo är en plats med fin utsikt
strax söder om Frederikshavn.
Skagen är ett mycket populärt utflyktsmål och turistort
(klokt att boka rum i tid). I slutet av 1800-talet och början av 1900 blev
Skagen ett konstnärscentrum. Platsens speciella ljus lockade målare från norden
och ”Skagenmålarna” blev ett begrepp, som man lever på än idag. På Skagens museum
kan vi beundra tavlor av de kända Holger Drachmann, Peder och Marie Krøyer,
Anna och Michael Ancher med flera. Det finns andra konstmuseer och minst åtta gallerier
och ateljéer. I år arrangeras ett tjugotal utställningar. Man kan delta i
seminarier och konstaktiviteter. Skagen är ett eldorado för konstintresserade.
Vill man kombinera med något verkligt annorlunda, finns ett örnreservat i
närheten i Tuen och naturligtvis ingår ett besök på den sk Grenen, den smala
sandbank, som är Danmarks nordligaste punkt.
Vid Vesterhavet finns stora sanddyner, de sk Rudbjerg Knude
och flera badorter. Men OBS! stora vågor och underströmmar kan vålla badare
problem, så välj offentliga badplatser. Lønstrup, Løkken och Blokhus är sådana
populära badorter. Limfjordlandet tycker jag är särskilt spännande. Där möter
man intressanta kontraster där land möter vatten i olika former. Väg 11 går vid
Løgstør Breding på en sandbank vid fjorden och i marsklandet på nordsidan finns
ett rikt sjöfågelliv och särskilda utsiktsposter för att studera dem.
Ön Mors ute i Limfjorden är en synnerligen vacker ö,
särskilt den norra delen med Hanklit och Slager Høj. Norrifrån tar man färjan
över Feggesund till ön. Dirkekt vid färjeläget har vi en korg, som serverar
läckra räkmackor. Öns enda stad Nykøbing har ett visst kulturellt intresse. I
Aksel Sandemoses berömda bok ”En flykting korsar sitt spår” heter den Jante,
där uniformiteten härskar. Vår kända jantalag har lånat begreppet därifrån.
Vidare söderut tar vi ännu en färja vid Thyborø och på
kvällen får vi en härlig upplevelse av solnedgången i Vesterhavet vid Bovbjerg.
På Fanø utanför Esbjerg kan vi köra runt ön på sandstränderna, en intressant
upplevelse. Från Esbjerg går det att köra motorväg hela vägen tillbaka till
Skåne, Snabbt och effektivt om man har bråttom. Den som väljer Jylland för
semestern blir inte besviken. Detta är ett smilende land med vänliga människor.
Lite resinformation
I Danmark finns det som kallas ”kroferie”, där man bor och
äter på krogar till rimligt pris. I guiden Kro og Hotel finns förteckningöver krogar om ingår och priser.
Kortbetalning är mindre vanligt än i Sverige och man kan få
betala 5 procent för att betala med kort, så ta med kontanter.
Det finns gott om campingplatser och vandrarhem av olika
slag. Danhostel motsvarar STFHar
katalog och Internetbokning www.danhostel.dk
MASSAKERN, MAN BLIR
ILLAMÅENDE
Av Alf Ronnby
Himmelska fridens torg! Kinesiska armén går till anfall mot
tusentals, obeväpnade, fredliga demonstranter, studenter och ungdomar, som vill
ha en demokratisk utveckling. De har inspirerats av Gorbatjov och glasnost i
Sovjet. Ungdomarna kritiserar det maktfullkomliga, kommunistpartier och
korruptionen.
Partiets maktfullkomlighet kunde inte ha demonstrerats
tydligare är denna dag, då kommunistledarna, med Deng Xiaoping och Li Peng i
spetsen, beordrade armén att röja Himmelska fridens torg (sic!) från
demonstrerande ungdomar. Armén, som inte vet vad mänskliga rättigheter och
människovärde är, kommer med tanks och tusentals soldater. De skjuter rakt in
bland ungdomarna. Tusentals dödas och ännu fler skadas. Hur många har bödlarna
aldrig velat tala om.
Ledarna försvarar åtgärden med att de trodde landet stod
inför inbördeskrig. Detta är ett ynkligt försvar av en sjuk sak. Vem kan tro
att studenternas demonstrationer skulle leda till inbördeskrig och revolution?
Studenterna hade inget stöd hos militären – vilket blev deras olycka – och
hotet om inbördeskrig var bara ett påhitt för att sätta in armén.
Genom premiärminister Zhao Ziyangs postumt utkomna memoarer
”Prisoner of the State”, har vi fått veta mera om spelet i den högsta
ledningen. Zhao ville nå en fredlig lösning med studenterna, vilket hade varit
möjligt. Men han blev överkörd (och senare fängslad) av de hårdföra
stenhjärnorna i ledningen. För dem skulle en uppgörelse med studenterna visa på
svaghet i kommunistpartiets högsta ledning och det gick inte an. Li Peng och
Deng Xiaoping tillhörde de gamla krigarna, med inställningen (och erfarenheten
från revolutionen) att makten och auktoriteten sitter i gevärspipan. Brutalitet
och hänsynslöshet i bästa Machiavellisk stil, var deras metod.
Det har nu gått 20 år sedan mördandet inleddes den fjärde
juni. När vi åter ser de förskräckande bilderna från Himmelska fridens torg, vänder
det sig i magen. Det är svårt att begripa sig på ledarna och militären. Hur kan
man bara skjuta ner obeväpnade, fredliga studenter på detta sätt? Nästan lika
svårt är det att förstå hur ledande politiker och kapitalister i västliga
demokratier, efter detta blodbad, kan strykamassmördaren Deng Xiaoping medhårs, för att man i denne skurk ser en
ledare, med vilken man kan göra affärer. Men när krämarna ser möjligheter att
tjäna stora pengar i Mittens stora rike, betyder mänskliga rättigheter inte
mycket. Man är mer än villig att skaka hand med mördaren.
Kinesiska ledare vill påskina, att genom att den gången
stoppa studenterna, har Kina fått sin otroliga kapitalistiska utveckling. Många
kineser är nöjda med de materiella framstegen och flödet av varor. Få kräver
demokrati. Kina kallas kommunistiskt, men är en teknokrati, en monolitisk,
enpartistat med centralplanerad ekonomi, där makten finns hos politiker som är
direktörer i industriella centra och vise versa. Massorna hålls lugna med
varumarknadens valium. Bara anhöriga bryr sig fortfarande om massakern 1989.
VÄNSTERPARTIET, LOGISKT ATT AVSTÅ
Av Alf Ronnby
Vänsterpartiet gjorde ett dåligt EU-val och fick bara
hälften så många röster som förra gången. Det blev minus sju procent och alltså
5,7 % av rösterna. Detta leder naturligtvis till diskussion i partiet kring vad
som gick snett. Mycket handlar om partiets hållning till EU. Vänsterpartiet är
det enda parti i riksdagen, som är emot EU och vill att Sverige ska lämna EU.
Mer än hälften av dem som röstade på Vänsterpartiet är emot
EU, så man kan inte säga att partiet är i direkt otakt med sina sympatisörer.
Men partiets hållning till EU har ändå väckts i partistyrelsen. Där tycks man
ha olika uppfattningar om man ska ha kvar kravet på utträde. Pragmatikerna och
taktikerna vill slopa medan ideologerna vill ha det kvar.
Det finns bra argument för båda hållningarna. De som vill
behålla kravet har i ett vänsterperspektiv en poäng, att man inte vill vara med
i en överstatlig verksamhet, vilken bastant vilar på kapitalistisk grund och
liberal marknadsekonomi. EU är på väg att skapa Europas förenta stater, vilket
gör Sveriges och svenska folkets eget bestämmande allt mindre. Överstatligheten
dominerar.
De som vill slopa kravet på utträde, har en poäng i att det
är svårt att engagera sig i något man egentligen vill lämna. Vänsterpartiet har
en kluven inställning och det förstår väljarna. Det ligger något paradoxalt i
att driva kampanjer och engagera sig, när den logiska hållningen borde bli att
också ta avstånd från EU-valet. Därför är det också lite ologiskt att nu gråta
över att Vänsterpartiets sympatisörer inte går och röstar. De markerar, liksom
många andra, sitt avståndstagande från missfostret EU, genom att inte rösta på
det.
Men det finns andra aspekter. Är man ett politiskt parti,
vill man givetvis vara med i det politiska spelet och detta är som intensivast
i samband med val. Att inte ställa upp, skulle betyda mycket mindre
uppmärksamhet i media, som är partiernas livsluft. Att ha representanter i
EU-parlamentet, ger inte mycket inflytande, men kontakter, information och en
del pengar. I bästa fall får man också synas lite. Möjligen kan det också
betyda att de, här hemma i riksdagen, blir tagna mera på allvar, jämfört med
att inta en, som många kanske tycker, extrem ståndpunkt.
Sverigedemokraterna sitter i samma dilemma, med sin hållning
till EU. Även för dem skulle det vara mera logiskt att inte ställa upp i
EU-valet. Vad ska de där att göra? Dock, de är naturligtvis, liksom alla andra
partier, ute efter uppmärksamhet, vilket de också fick. Men just den här gången,
var det kanske Piratpartiet som knep de röster SD hade behövt för att komma in.
För Junilistan förhöll det sig annorlunda, eftersom de inte vill gå ur, vilket
många trott. Men att bekämpa EU inifrån verkar inte framgångsrikt. Eftersom
riksdagspartierna är så bekymrade och rädda för att SD ska komma in i
riksdagen, kan de vara glad att det åtminstone finns ett riksdagsparti, som
kräver utträde ur EU. Slopar Vänsterparitet detta krav, hjälper det
Sverigedemokraterna in i riksdagen.
RELIGION SKAPAR ORDNING
Av Alf Ronnby
Humanistiska förbundet driver en energisk kampanj mot
religioner. Visst, det är lätt att peka på elände, förtryck och krig som
religioner medverkat till och ibland fått skulden för. Ofta har religionen fått
fungera som legitimerande täckmantel för bakomliggande, inte fullt så
anständiga, motiv, ofta ekonomiska och maktpolitiska. Vi kan tänka på kristna
och muslimers kolonisation, med motiveringen att vildarna skulle civiliseras
och omvändas. Korstågen brukar framhållas som exempel, vilka handlade om att
stoppa muslimska framryckningar och ytterst om kontroll av territorier och
folk.
Idag har kristendomens legitimerande roll för våld och krig
avsevärt försvagats och anges sällan som motivering för våldsaktioner. Uppdykandet
av radikala islamister och jihadister, har däremot lett till att islam och
koranen används som propagandistiskt slagträ. Mot bakgrund av 11:e september,
bombdåd i Madrid, London, mfl har islam hamnat i vanrykte i västvärlden. Det
kan ses som ett stort bekymmer om islamska värderingar och krav på viss
livsstil, tränger undan vårt västerländska sätt att leva. Vi européer vill inte
bli påtvingade en kultur och moral vi finner främmande, inskränkt och
gammaldags.
Men i det sekulariserade Europa finns också tendenser att
förkasta allt vad religion heter. När man tror att religioner är något man kan
kasta av sig, som en gammal rock, som blivit omodern, har man inte förstått
religionens funktion. Religioner är lika gamla som den sociala människan, dvs.
människor som lever i grupper. Religionen, eller tron, har bidragit till att
hålla ihop gruppen, skapa en slags ordning och levnadsregler för umgänget. Den
har, med shamanens/prästens hjälp gett förklaringar för det okända, hotande och
farliga. Värden har gjorts lite mera begriplig. Något att tro på tycks vara ett
grundläggande mänskligt behov, som förekommer i alla kulturer.
Religionen har dämpat människors rädsla och dödsångest och
den har bidragit till att skapa tillit och förtroende inom gruppen, kollektivet
och nationen. Religioner fungerar som ett kulturellt cement för sammanhållning,
gemenskap och solidaritet. Den har hjälpt oss att bedöma vem man kan lita på,
utifrån värderingar, moral och hållning. Ledarna har naturligtvis upptäckt att
om man har religionen och gud på sin sida, kan man få folk att lyda. Detta har
utnyttjats för både bra och dåliga syften och vi känner till fenomenet ”kung av
guds nåde”. Krigarkungar har också slagit i soldaterna att de har gud på sin
sida och att de därför kommer att segra. Skulle någon trots allt dödas, är det
guds vilja som råder.
Religioner som innehåller en gudstro, har den finurligheten
att ordningsmännen inte behöver vara närvarande. Gud ser dig i vilket fall som
helst, så det är bäst att följa hans bud. Det är detta vi ibland kallar
samvetets röst, vilket betyder att vi tagit till oss moralreglerna och gjort
dem till våra egna. Då gör vi det vi bör göra, därför att vi själva vill det.
Då upplever vi inte reglerna som ett tvång, snarare tvärtom. Fiffigt, eller
hur?