78

KOMMUNER I KRIS

Av Alf Ronnby

För många av Sveriges kommuner går det inte bra. Folkmängden minskar stadigt år från år och med den inkomsterna, som ska driva den kommunala verksamheten. Problemet är sedan länge känt för kommuner i Norrlands inland: Bjurholm, Sorsele, Dorotea, Arjeplog, Jokkmokk, mfl. Men numera är det även kommuner i övriga landet, utanför storstadsområdena, som minskar eller står stilla. Till och med i Sydsverige är några kommuner illa ute.

En studie från SCB (Statistiska Centralbyrån) visar att tjugo kommuner kommer att ha en befolkning på 5000 eller mindre om nio år, om utvecklingen fortsätter som den gjort de senaste tio åren. Här går smärtgränsen för när en kommun få det riktigt tufft att uppfylla sina åtaganden enligt gällande lagar. Det handlar bland annat om att driva skolor, den sociala omsorgen, räddningstjänsten, mm. Om det inte vore för det kommunala utjämningssystemet, där rika kommuner skattevägen bidrar till de fattiga, skulle situationen i vissa små kommuner (som tex Dorotea med 2900 invånare och Sorsele med 2700 inv.) redan idag inte vara hållbar. Staten bidrar i år med ca 70 miljarder till kommunerna.

Sverige har genomgått en förändring från att ha haft ca 3000 kommuner till idag knappt en tiondel så många. Men det verkar inte som det hjälper med sammanslagningar för att stäkra ekonomin i utflyttningskommunerna. Kommunsammanslagningar skapar också konflikter bland befolkningen och en del kommundelar har gått sin egen väg efter kommunreformen på 70-talet. Dessa småkommuner har nu de största problemen.

Små kommuner borde skapa bättre förutsättningar för demokratin, genom att avstånden till de förtroendevalda blir mindre och möjligheterna till påverkan och inflytande blir större. Men med mager kassa är det starkt begränsat vad man kan göra i politiken. Dessutom tycks det, konstigt nog, vara svårare att få folk att ställa upp i det politiska arbetet i små kommuner. Möjligen beror det på att man inte kan göra mycket i politiken och har svårt att möta medborgarnas behov. Därför är det otacksamt att vara politiker.

En väg att gå, som kan fungera om man lyckas engagera och ta vara på medborgarnas handlingskraft, är att låta organisationer, föreningar, lokala utvecklingsgrupper och byalag driva vissa verksamheter på ideell intressebasis, men med stöd från kommunen. Detta är en ansats som bland andra Folkrörelserådet, länsbygderåden, med flera driver med viss framgång. Viktigt är dock att kommunen uppmuntrar initiativ underifrån bland medborgarna. Upplever dessa att kommunledningen försöker lägga på dem arbete de inte vill ha, går det inte bra.

Vad ska man annars göra, när skattekronorna inte räcker till? Få vill att staten tar över och driver vissa verksamheter, som måste finnas i en kommun, typ skolan och den sociala servicen. Kommunernas uppgifter är idag många och betungande för de små kommunerna, så möjligen är staten räddningen för de små kommuner, som inte klarar uppgiften. Det är en nödlösning som kanske trots allt måste accepteras för att flykten från minikommunerna inte ska bli ännu större och snabbare.

SOCIALDEMOKRATER PÅ FALLREPET

Av Alf Ronnby

Mona Sahlin inledde socialdemokraternas kongress med ett frontalangrepp på alliansregeringen. Den står för en nygammal klasspolitik, som drabbar både arbetarklassen och medelklassen. Det nya sk arbetarpartiet har onda avsikter. Frågan är väl om medelklassen, som röstade fram alliansen, gillar att bli idiotförklarade? Hur kunde de rösta fram en så ondskefull regering?

Förmodligen kan vi se tillbakagången för socialdemokraterna som en del av en utveckling i nästan hela EU. Före 2000 hade socialdemokratiska partier stora framgångar i Europa. De satt i regerinsställning i 12 av EU:s 15 länder och var också ledande i den politiska debatten. Deras ledare, som Gerhard Schröder, Tony Blair, Lionel Jospin, Romano Prodi, mfl hade högt anseende och syntes mycket i media. Tony Blair ville framstå som förnyare och genomförde – med hjälp av sociologen Anthony Giddens, en modernisering, som de kallade Tredje vägen. Andra s-ledare hängde på. Politiken gick ut på att förena socialpolitik med en viss valfrihet bland medborgarna, i en värld där ekonomin blivit allt mer globaliserad. Man skulle på ett nytt sätt anamma marknadsekonomin. Valfrihet och kundtänkande blev nyckelord. Slut på talet om socialism.

Senare har den nya politiken utsatts för mycket kritik från traditionella socialdemokrater, som menat att marknadsanpassningen gått för långt. Socialdemokraterna har växlat in på ett nyliberalt spår. Bengt Göransson, ansedd socialdemokrat, har sarkastiskt sagt att ”till slut är vi alla kunder”. Socialdemokratiska regeringars stöd till USA:s krig i Afghanistan och Irak efter den 11:e september 2001 skapade också missnöje bland väljarna. Krigshetsaren Tony Blair petades från tronen och inte heller någon av de andra nyliberala sosse-ledarna finns kvar på toppen. Däremot kom José Zapatero och de spanska socialisterna till makten mycket pga kritiken mot Irakkriget. Efter det senaste EU-valet är bara en fjärdedel av ledamöterna i parlamentet socialdemokrater eller socialister, vilket är en bottennotering.

Kriser brukar drabba sittande regeringar opinionsmässigt. Socialdemokrater brukar uppfattas som bäst på att hantera kriser, bla med keynesiansk politik. Men inte nu. I Tyskland förlorade SPD och nya Labour i Storbritannien ligger pyrt till i opinionen. Det som kanske förvirrar väljarna, är att borgerliga partier – som moderaterna i Sverige - snott en del av socialdemokratisk politik och använder statsbudgeten för att dämpa krisen. Sahlin kallar regeringen ”arbetslöshetsalliansen” och nu vill hon och socialdemokraterna vinna nästa val genom att attrahera medelklassen med en politik som liknar moderaternas. De vill försöka tredje vägens politik ännu en gång: kundtänkande och brukaravgifter förenat med socialpolitik. Frågan är om väljarna och då särskilt medelklassen, tycker att socialdemokraterna är bättre på denna politik än moderaterna? Och inte tror de att det är regeringen som skapat den ekonomiska krisen.

NYLIBERALA SOCIALDEMOKRATER

Av Alf Ronnby

Den nya socialdemokratin i Europa har avlägsnat sig från keynesianismen med en aktivt ingripande stat för att dämpa svängningarna i den kapitalistiska ekonomin. Offentliga verksamheter ska nu vara efterfrågestyrda och det statliga ägandet ska minska, särskilt i näringslivet. I offentliga verksamheter vill socialdemokraterna införa konkurrens från privata entreprenörer. Detta ska kopplas till valfrihetsreformer, dvs. klienter, patienter, elever, etc ska agera som kunder, vilka kan välja mellan olika utförare.

De offentliga bidragssystemen ska göras mera flexibla och bidragen ska kombineras med prestationskrav på den som tar emot bidragen. Inom arbetslivet vill man ha rörliga arbetstider, som kan anpassas efter behoven i produktionen. Man vill ha en rörlig pensionsålder. Det finns behov av mera arbete. Det är slut på arbetstidsförkortningar.

Socialdemokraterna vill utveckla partnerskap mellan stat, näringsliv och den tredje sektorn. Entreprenörskulturer ska stimuleras. Allt detta fångas under begreppet ”den sociala investeringsstaten” (Giddens/Blair). För att möta globaliseringens krav avregleras finansmarknaden. Fri handel med arbetskraft, kapital och teknik ska främjas. Bankerna får fria händer. De bittra erfarenheterna av detta har vi fått känna av.

Den tredje vägens politik har i viss mån också annamats av borgerliga politiker. Nicolas Sarkozy satsar på statliga investeringar för att dämpa krisen. Angela Merkel är beredd att ge stort statligt stöd till bilindustrin och vill till och med förstatliga banker.

Socialdemokraternas vilja att införa brukaravgifter, tex vägavgifter, som beslutades på s-kongressen, är ännu ett exempel på socialdemokraternas anammande av den tredje vägens nyliberala politik. En av marknadsekonomins grundprinciper: konsumtion efter betalningsförmåga, får slå igenom på allt fler av den offentliga sektorns område och kallas på nysvenska brukaravgifter.

Det något paradoxala är att man tror sig vinna medelklassen med en politik där man återinför förmögenhetsskatten, uppgraderar fastighetsskatten och avvecklar skatterabatten på hushållsnära tjänster. Inte heller pensionärerna lär bli särkilt attraherade, trots att socialdemokraterna vill att de inte ska betala mera skatt än de som arbetar.

Socialdemokraterna pratar numera tyst om att man vill vara ett parti som särskilt stöder de mest utsatta. Krasst sett vinner man inte många röster på att stötta de mest utsatta. De är en marginaliserad grupp och för den stora medelklassen gäller, att ju bättre de får det, desto mindre intresserade är de av att betala höga skatter till välfärdsstaten. Intresset att vinna röster i storstäderna gäller inte förorterna, där de fattiga invandrarna bor. De flesta av dem röstar ändå inte, så det verkar vara spillt krut.

Det är begripligt att sossarna av taktiska skäl vill lägga sig i mitten. Men effekten kan bli ett lågt valdeltagande av deras kärnväljare. Om det är så liten skillnad på socialdemokratisk politik och alliansens, varför göra sig besvär att rösta? Det hela är skit samma.

SYSSLAR GÖTEBORGS UNIVERSITET MED ÅLDERSDISKRIMINERING?

Sedan 2003 finns ett kollektivavtal, som ger statligt anställda möjlighet att vid 61 år gå ner i tjänst och samtidigt få delpension. Det är ett mycket förmånligt avtal och för närvarande har 147 anställda vid Göteborgs universitet delpension. Men det man kanske inte får klart för sig är, att om man vid 65 vill behålla sin tjänst och tex arbeta till 67, kräver arbetsgivaren heltid. Vill man inte det, blir man helt sonika entledigad från tjänsten. Då kan det låta så här: ”Med anledning av Er rätt till pension entledigas Ni from 2009-01-01 från Er anställning som universitetslektor vid institutionen för socialt arbete”. Man får alltså kicken, trots att man har rätt att arbeta till 67. Så är det inte vid tex Uppsala universitet och Arbetsgivarverket har sagt: ”om arbetsgivaren vill bevilja deltidsarbete efter 65 års ålder, kan arbetsgivaren naturligtvis besluta om detta. Delpension kan dock inte betalas.”

Enligt Lagen om anställningsskydd (LAS) har man rätt att arbeta tills man fyller 67 år. Men GU hänvisar till kollektivavtalet (PA03), där det sägs att rätten till delpension upphör då man fyller 65 och därmed rätten till deltid. Men i LAS är det tydligt att rätten att arbeta till 67 inte kan förhandlas bort. Även utbildningsdepartementet hänvisar till detta kollektivavtal – liksom fackföreningen – och vi måste ställa oss frågan är om kollektivavtal verkligen kan gå före lag?

Den statliga delpensionen (som gäller alla statligt anställda) har tillkommit för att staten vill behålla erfarenhet och kompetens i verksamheterna. Problemet är nämligen inte att folk vill fortsätta att arbeta, utan att många slutar i förtid. Den verkliga pensionsåldern i statens verksamheter är inte 65, utan 60 år i genomsnitt. Men vid GU är man uppenbarligen inte intresserad av att behålla erfarenhet och kompetens, vilket också en rad pensionerade professorer vittnat om i GU-journalen: ”Seniorer skuffas undan” (nr 5/2008).

Det finns kanske en uppfattning hos institutionernas ledare att de medarbetare som varit på delpension, inte är fullgod arbetskraft, men dyrare än de yngre. Därför är det taktiskt att kräva heltid för att bli av med dem. Dessutom är det kanske en chans att bli av med dem, som livet gett, mera självtillit och självsäkerhet och därför inte lika smidigt dansar efter chefernas pipa. Den äldre, akademiska kollegialiteten håller på att ersättas av modernt, nyliberalt managementtänkande.

Det som sker vid GU är häpnadsväckande med tanke på tidsandan, arbetslinjen och regeringens policy, där vikten av att vi ska arbeta längre ständigt understryks. Men GU är mera upptagen av att rekrytera ung och billigare arbetskraft och de gamla medarbetarna kickas ut med en medalj för nit och redlighet som tröstnapp.

Alf Ronnby

Docent i socialt arbete