MERA REVOLUTION

Av Alf Ronnby

Vi ser nu en våg av revolter och revolution som drar fram över diktaturerna i den arabiska världen. Detta är oerhört intressant, men vi kan inte vara säkra på att det blir en demokratisk utveckling, som vi önskar. Det finns ett avskräckande exempel, som många tänker på i dessa dagar: den iranska revolutionen 1979.

Iran var ett samhälle med stora sociala klyftor och förtryck från shahen Reza Pahlavis diktatur. Detta stod i kontrast till en stark ekonomisk utveckling inom medelklassen, som med bättre utbildning fick ökade politiska anspråk. Motståndet bestod av liberaler, socialister och islamister. Islamisterna hade under lång tid byggt upp sina organisationer och deltagit i protester. De leddes delvis av imam Khomeini från Frankrike. När shahen inte längre kunde få militären att stoppa demonstrationerna, flydde han till USA. Khomeinis återkomst hyllades av miljontals iranier.

Inom kort gick det upp för liberaler och socialister att Khomeinis ord, om att alla politiska riktningar skulle vara tillåtna och fri opinionsbildning, inte var mycket vädra. Han hade också sagt att de religiösa ledarna, som han själv, inte skulle styra landet, utan hålla sig till det andliga. Men prästerna ville också ha den politiska makten. Det revolutionära gardet, revolutionsrådet, revolutionsdomstolen och Islamska republikanska partiet manövrerade hårdhänt ut alla opponenter.

Liberala politiker som Bazargan och Banisadr fick inledningsvis spela rollen som staffagefigurer för att lugna och vilseleda medelklassen kring vad som verkligen var på gång. När ayatollorna och islamisterna hade säkrat sin makt, kickades de ut och värre. Kritiker som stämplades som förrädare avrättades. Khomeini och Co fick folkets stöd bland annat genom att lura dem att de alla skulle få del av oljeinkomsterna. Folk insåg inte heller från början vad den islamska Gudsstaten skulle innebära för dem. Ayatollorna red på den euforiska stämning som revolutionen skapat bland massorna. Dessa trodde till och med på myten att Khomeini stod i förbindelse med ”den dolde imamen” al-Mahdi, frälsaren som ska komma tillbaka en vacker dag. Den islamska staten medförde ett våldsamt förtryck av oliktänkande och mer än sex miljoner iranier har lämnat landet.

De demokratiska krafterna i Iran var för dåligt organiserade och samarbetet mellan liberaler och socialister fungerade inte. De förmådde inte ens bilda en gemensam front mot islamisterna. Militären var splittrad och delvis upplöst. Alla ledande militärer hade arvättats eller flytt. Liberaler och socialister hade inte kraft att sätta emot Hizbollah och de beväpnade gardisterna. Deras partier förbjöds redan ett år efter revolutionen.

Iran är ett varnade exempel på hur det kan gå när en maktgruppering i revolutionen beväpnar sig, utnyttjar kaoset och skrupulöst manövrerar ut alla andra. Shahens diktatur ersattes med en ännu värre islamsk diktatur. Den här typen av diktatur är det värsta man kan tänka sig, eftersom den inte bara kontrollerar människors beteenden, utan också deras tankar.

Av Alf Ronnby

Muammar Kadaffi har störtats från sin diktatorstron och mördats av rebellerna. Rebellerna och deras sympatisörer jublar och tror att frihetens timma är slagen. Visst önskar många en ljus framtid för Libyen, med demokrati och respekterande av mänskliga rättigheter. Men det är en utvecklingsprocess som inte blir lätt i ett land som Libyen. Erfarenheten talar för att starka klansamhällen har svårt med demokrati av västerländs modell. Vi ser hur det går i Irak och Afghanistan. Snarare tycks det vara så att den typen av samhällen behöver en mycket stark och bestämd centralmakt för att hålla gamla och nya motsättningar i schack. I Iran kapades den folkliga revolutionen av islamisterna och det är också de som är bäst organiserade i de länder där den arabiska revoltvågen svept fram. I Tunisien vann de stort och i Egypten väntar de i kulisserna på att få genomföra sina moraliska principer i samhället. Då lär de halvnakna turisterna vid Röda havet få se på andra bullar. Det är känt att al Qaida haft ett finger med i störtandet av Kadaffi, så vad kan vi vänta oss av en revolt grundad i våld och hat?

I Libyen går motsättningar mellan klaner i öst och väst långt tillbaka i tiden. De östra delarna är mera konservativt muslimska och det muslimska brödraskapet är en maktfaktor bland rebellerna. Det ryktas också att al Qaida-anhängare deltar i upproret. Troligen är det inte bara Kadaffipropaganda och detta förhållande kommer att försvåra en demokratiseringsprocess. Redan kan vi se det islamistiska inflytandet bland annat genom att det i en politisk plattform från övergångsrådet sägs att lagstiftningen i det nya Libyen ska vila på sharia.

Flera andra förhållanden talar för att demokrati kommer att vara en främmande fågel. Libyen är ett traditionellt beduinsamhälle som relativt nyligen moderniserats. Folket har ingen erfarenhet av demokrati eller institutioner som fungerar efter sådana principer. De som vill ha demokrati får starta från grunden och chansen att det ska fungera är tyvärr liten. Tvärtom, har det i historien varit vanligt att försöka lösa konflikter med våld. Den starkaste vinner och bestämmer. Mycket talar för att vi kommer att se en framtid med fortsatt våld. En antydan om detta kom då rebellernas militäre ledare Abdelfattah Younes mördades av en rivaliserande rebellfraktion. Efter inbördeskriget är nu många libyer beväpnade och det flödar av vapen i samhället. Hämndbegären är stora, vilket vi ser genom ett brutalt mördande när tillfälle ges. Ett samhälle grundat i bitterhet och hat istället för ömsesidigt förtroende, har inte stora utsikter att bli demokratiskt.

I FN-kretsar har man troligen haft en allt för optimistisk syn på Libyens framtid efter Kadaffi. Men de mest drivande för Natos engagemang och attacker på libyska, reguljära styrkor, Italien, Frankrike och Storbritannien, har också andra intressen i Libyen. De är mycket angelägna att få den libyska oljan. Detta har till och med drivit dem att sända egna soldater att hjälpa rebellerna på plats och att utvidga bombningarna av Kadaffis styrkor långt utöver FN-mandatet. Alltså, just som Sydafrika hävdar, olagliga aktioner för att störta Kadaffi.

De flesta länder i världen är inte demokratier i västerländs mening och demokrati är ett relativt nytt politiskt fenomen, med bara några hundra år på nacken. När allt kommer omkring, verkar det som medelklassen är mest intresserad av demokrati, medan massorna prioriterar ekonomisk välfärd, så som i Kina. Att Libyen ska bli en demokrati inom överskådlig tid är svårt att tro.

Av Alf Ronnby

Det är tio år sedan al-Qaida anföll USA på hemmaplan. Attacken ledde till att Bushadministrationen startade kriget mot terrorismen. Al-Qaidas attack gav Bush och de neokonservativa en förevändning att anfalla Irak och Afghanistan. Kriget mot terrorismen har kostat 6000 amerikanska soldater livet och många av deras allierades. Närmare 140 000 civila i Irak och Afghanistan har fått sätta livet till. Det har kostat USA fyra biljoner dollar, vilket motsvarar sex års budgetunderskott och är en del av USA:s skuldkris. Kriget mot terrorismen har satt vanlig, demokratisk rättssäkerhet ur spel, med tortyr och mord på misstänkta terrorister och attacker mot civila, för att till varje pris eliminera al-Qaida.

I USA skapade Bushregimen hemliga organ utanför demokratisk kontroll. 1200 statliga organ och 2000 företag arbetar med terrorismbekämpning. CIA ägnar sig nu huvudsakligen åt att skaffa information för att kunna angripa och oskadliggöra misstänkta terrorister. USA befinner sig i en ständigt pågående ny typ av krig. De som är engagerade i detta, uppfattar sig så betydelsefulla att de står över andra människor. Målet helgar medlen. Men frågan är om detta krig är värd sitt pris och om världen blivit säkrare?

Al-Qaidas attack på World Trade Center var inte den terroristtriumf man kanske först kunde tro. Ur al-Qaidas perspektiv var det tvärtom ett strategiskt misstag. På kort tid förlorade al-Qaida det de byggt upp under mer än sex års tid. Attacken på USA kritiserades inom al-Qaida, men bin Laden viftade bort kritiken och fortsatte sitt diktatoriska styre.

Intresset för al-Qaida i arabvärlden har avtagit sedan de inte förmått utföra några större operationer sedan 2001. Istället har de genomfört attacker i arabvärlden, som skadat lokalbefolkningen. Detta har lett till en ökad kritik. Inte heller under den revolutionära våren i flera arabländer, har demonstranterna visat något intresse för al-Qaida. De unga aktivisterna vill inte ha en återgång till medeltiden och ett kalifat, som bin Laden föreställt sig.

När bin Laden nu är borta, kommer al-Qaida sannolikt att minska ytterligare i betydelse. Men det betyder inte att den islamistiska terrorismen är slut. Den kommer nog att fortsätta tills vi får en modernisering av de muslimska nationerna. Pakistan är nu det stora problemet. Delar av landet, tex Baluchistan, är en fristad för talibaner. De tolereras av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, vilka sedan gammalt samarbetar med talibaner.

Al-Qaidas koppling till talibanerna är inte längre betydelsefull. Talibanerna har egna resurser och det är andra ledare som står för kommandot. Tvärt emot vad vi ofta får höra, gynnas rekryteringen till talibanerna av de utländska truppernas agerande i landet. Så länge talibanerna kan behålla sina tillflykter och uppmarschområden i Pakistan, kommer de att fortsätta sitt gerillakrig i Afghanistan. FN-trupperna kommer sannolikt att misslyckas och världen får dras med konsekvenserna av kriget mot terrorismen.