Tidsandan

BREIVIK VILL GÅ TILL HISTORIEN

Massmördaren Anders Behring Breivik inbillade sig att han genomförde en heroisk gärning vid attacken på Arbeiderpartiets ungdomsförbund. Med detta skulle han stoppa rekryteringen till det statsbärande och mest invandringsvänliga partiet. Han riktar också ett slag mot de vänsterintellektuellas hegemoni, de - som han upplever – kontrollerar samhällsdebatten och vilka åsikter som ska tillåtas i offentligheten. Med sin massaker räknar han med att bli en historisk person. Rättspsykiatriker som undersökt honom kan konstatera att Breivik lider av ”grandiosa vanförställningar om sig själv” och att han säger sig ha mördat dessa ungdomar ”av kärlek till sitt folk”. Ja, detta är ju vad som låg nära till hands att tänka, att Breivik är galen. Bara en galen människa kan göra det han gjorde. Men samtidigt har det varit förbryllande att han planerat attacken i nio år. Kan en allvarligt psykiskt sjuk människa klara detta? Då har väl många tänkt, som jag, att handlar om politiska vanföreställningar och ett otroligt hat mot det politiska systemet i Norge och särskilt mot det statsbärande partiet. Breivik kommer att åtalas för mord på 77 personer och kanske upp till 1000 mordförsök, ett rekord inte många slår. Men denna dödliga aktion kommer sannolikt att få motsatta effekter än vad Breivik avsåg. Breivik kopplas ihop med nationalism och högerextremism. På sitt sätt kan man göra det, med tanke på hans vokabulär, men det är långt ifrån en förklaring till varför han begick dessa fruktansvärda dåd. Politiskt kunde man se på det så här:

Den som vill vara emot etablissemanget i vårt moderna samhälle, hamnar lätt på högerkanten, där sådan kritik numera nästan bara finns. I övrigt råder närmast konsensus. Är man emot globaliseringen och dess konsekvenser, ligger det nära till hand att bli nationalist och hoppas på mera nationellt självbestämmande. Gillar man inte den internationella omflyttningen av människor och särskilt invandring av människor från främmande kulturer, blir man, antingen man vill eller inte, numera förknippad med främlingsfientliga krafter på högerkanten.

Anders Breivik har hittat meningsfränder i dessa kretsar, framförallt via internet, som blivit ett medel för rebeller av olika slag. Breivik låtsas att han tillhör en stor internationell rörelse som han kallar ”Knights Templar”. Detta begrepp refererar till en av korsfararnas mest hängivna och skickliga enheter under korstågen mot muslimerna i det heliga landet. På webben är det inte svårt att hitta bloggare och twittrare, som likt Breivik, i hårda ordalag fördömer muslimer, invandring, multikulturalism och politikerproffs. Det finns många människor som är kritiska till vårt beroende av världsekonomin, urholkningen av folkhemmet, EU, kultureliten, muslimsk invandring, mm, men de deltar inte i den ideologiska striden på nätet och dess uttryck. Hetsarna på nätet är en marginell grupp och Breivik var delvis en av dem. Men mer än så.

Breivik vill gärna framstå som en tapper krigare, som ingår i en motståndsrörelse mot muslimsk invandring och marxistiska, kommunistiska intellektuella, som främjar och försvarar invandring och multikulturalism. Han kallar sig kommendant i den nordiska, antikommunistiska motståndsrörelsen, och som sådan har han genomfört en obehaglig men nödvändig gärning. Troligen förväntar han sig gillande och hurrarrop från våldsförhärligande och hatiska människor inom extremhögern. Kanske får han det också i smyg, vad vet jag? Ingen har hittills gått ut i öppet försvar för Breivik och hans massaker på Utöya.

Men det har ännu inte visats att Breivik verkligen ingår i en rörelse. Kanske handlar detta bara om hans egna fantasier och ett försök att stärka och försvara den egna handlingen. Sannolikt vill han också dra paralleller till andra terrorhandlingar och terroristorganisationer, till exempel islamister. Men jämförelsen är bara relevant på ett sätt, nämligen vad gäller våldet, som syftar till att skapa osäkerhet och rädsla. Al Qaida och andra islamistiska terrororganisationer bygger sin dödliga verksamhet på kollektivet. Självmordsbombarna kan jämföras med det som sociologen Emil Durkheim kallar altruistiskt självmord. Det är gruppen och grupptrycket som avgör och den egna personen har ingen prioritet. Därför är det handlingen som räknas.

Anders Breivik är troligen en ensamvarg, som i nio år planerade dådet, som ska föra just honom till historien. Han vill själv sola sig i glansen av den mediala uppmärksamheten. Därför var han också angelägen om att inte bli skjuten och dödad av polisen. Möjligen finns det också ett narcissistiskt drag i detta. Breivik ondgör sig över att han hålls isolerad, när han helst vill kunna följa mediebevakningen och själv kunna uppträda i uniform och lägga ut texten i rätten, så som han gjort i sitt stora dokument på internet. Man anar också att det finns ett hat med i bilden, Breiviks hat mot det etablerade samhället grundat i egna misslyckanden och besvikelser då kan kommit på kant med samhället.

Som politisk handling måste dådet även för Breivik framstå som ett totalt fiasko. Hans strategi har lett till raka motsatsen mot vad som var avsett. Istället för att bli mera kritiska till mångfald och invandring, har opinionen – åtminstone för tillfället – blivit mera positiv till mångfald och folk som är kritiska till multikulturalism och invandring av människor från främmande kulturer, vill för död och pina inte förknippas med Breiviks fanatism. Detta sura äpple får Breivik bita i, men det är han kanske okänslig för, fullt övertygad om sin heroiska gärning.

I kristider visar sig samhället och statsledningens karaktär. Det är därför så intressant att se hur den norska regeringen, med Jens Stoltenberg i spetsen, reagerade på massakern. Hoten från samhällets sumpmarker ska mötas med öppenhet, tolerans och demokrati. Inte med ökad repression. Jämför med hur George W Bush och Co reagerade efter den elfte september!

Debatten och bloggandet på internet har sitt eget liv och är ibland en lek med ord som ger adrenalinkickar. Det är också ett enkelt sätt att framstå som någon, någon med viss makt att uttrycka sig. Men de flesta omsätter inte sina ord i handling och skulle aldrig få för sig att göra något i stil med vad Breivik gjorde. När nu modernister av alla slag attackerar Framstegspartiet, Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti och andra nationalister för att ha underblåst den påstådda intoleransen och det förespeglade hat som fick Breivik att genomföra massakern, kan det ses som en del i den ideologiska kampen och ett sätt att knipa politiska poäng. Det är intressant att de politiskt korrekta nu tar Breiviks uttalande om att han är högkristen, till intäkt för att kritisera kristendomen. Plötsligt står kristendomen och islam för samma möjliga terroristhot. Men vad jag vet, har ingen kristen präst uppmanat anhängarna att delta i ett heligt krig mot de ogudaktiga.

Jag tror inte mycket på att högernationalism och den slags terrorism var drivkraften för Breivik. Detta var personligt och vi vet nu att detta är en mycket psykiskt sjuk människa, som lider av paranoid schizofreni och tror sig vara utvald att frälsa det norska folket från det muslimska hotet. Massmorden i Norge var inget vanligt terroristdåd framdrivet av invandrarhat i första hand. Möjligen är detta en besvikelse för dem som gärna ser att detta var en politisk handlig av krafter på högerkanten. Det är naturligtvis vanskligt att spekulera i vad det var som fick Breivik att genomföra just dessa handlingar (desto bättre är detta inget som kännetecknar människor som drabbats av paranoid schizofreni). Man kan fundera över hur mycket detta uppseendeväckande dåd hänger ihop med tidsandan, denna fixering vid den egna personen, självpresentationen, imagen, att bli framträdande och berömd på något sätt. Breiviks sätt att presentera sig på internet, hans krav till polisen och rättegången, samt det högst spektakulära dådet, utanfört av en person, talar kanske för att detta kan ha spelat en viktig roll i Breiviks tankar och strategi. Självpresentationen har inga gränser i den imaginära världen och för Breivik inte heller i den norska. Men det kan ju också vara den muslimska utmaningen i Europa som fått honom in på detta spår.

SNACKA GÅR JU!

Obama har internationellt varit en upplyft president i 2,5 år, men ligger nu opinionsmässigt illa till i USA. Bara 43 procent av väljarna anser att han gör ett bra arbete. Trots några viktiga reformer och Nobels fredspris, anses han vara en svag ledare. Han har talets gåva och kan hålla fantastiska tal, men detta är inte nog för framgång i det politiska vardagsarbetet. Även Demokraterna ligger pyrt till, 39 procent vill ha fortsatt demokratiskt styre, men 50 vill ha republikanskt.

De långa opinionssiffrorna och kritiken beror på flera förhållanden. Trots det ekonomiska stimulanspaketet är arbetslösheten nio procent och 64 procent tror att USA:s ekonomi blir sämre. Hälsovårdsreformen, som var tänkt som en allmän sjukförsäkring, blev efter bantning och misslyckade försök att blidka republikanerna, i praktiken bara statliga subventioner till försäkringsbolagen och ingen statlig försäkring. Att stävja bankerna har misslyckats och trots att skattebetalarna fick rädda dem, fortsätter bonuskarusellen och folk demonstrerar på Wall Street. Den stora statsskulden och budgetunderskottet skapar också stora problem för Obama och hans förslag att höja skatterna för de välbeställda tas inte väl emot av hans motståndare. I USA är heller inte viljan att betala skatt särskilt hög. Obama beskylls också för att undergräva den amerikanska livsstilen och föra en klasskampspolitik. Effekterna av motståndet visade sig i fyllnadsvalen, som inte gick demokraternas väg. Republikanerna fick majoritet i representanthuset och motarbetar Obama på alla sätt.

Obamas kompromissande har gett intryck av svaghet och hans forna anhängare anklagar honom för att svika vallöften. Kriget i Irak skulle vara avslutat, fånglägret Guantanamo Bay skulle varit avvecklat och engagemanget i Afghanistan möter allt mer kritik och ifrågasättande. Hans kraftfulla tal i FN till stöd för Israel, går kanske hem i USA, men när tusentals nya bostäder byggs på Västbanken, trots USA:s motstånd, står Obama där med sin goda vilja. Israel gör vad de vill och världens mäktigaste man kan inte göra mycket. De internationella framgångarna, tex i arabvärlden, har uteblivit trots vackert tal i Egypten.

Obama är en verbal mästare, men det finns också ett drag av stöddighet och besserwisser i hans uttalanden, vilket retar en del. Visst kan världens mäktigaste man kanske kosta på sig att vara lite stöddig, men när de egna supportrarna blir allt mer besvikna och kritiska och stödet sviktar, lever även USA:s president farligt. Kanske hade Hillary Clinton rätt då hon sa att Obama är en pratmakare och en del kritiker menar att han tror för mycket på sin egen förmåga att övertyga via excellenta tal. Men det krävs personliga kontakter och förankring för att nå politiska framgångar i kongressen.

Men kritiken är kanske orättvis. Det är inte lätt att uppfylla vallöftena i strid med ”Imperiet” (militära intressen) och fanatiskt motstånd från republikanerna. När man lyssnar på deras kandidater till presidentvalet, kan man bli mörkrädd och Obama framstår som upplysningens ljus i ett amerikanskt politiskt mörker.

USA: s SKUMMA KRIG

Al Qaida har inte varit särskilt framgångsrikt i sin kamp mot det syndfulla väst, men en sak har de lyckats med, nämligen att locka huvudfienden USA ut i ett smutsigt underjordiskt krig (eller kanske snarare ”överjordiskt”) där de bryter mot internationella lagar och krigets lagar. USA agerar mot de attackerade ländernas rättsordningar och nationella suveränitet och har mycket på sitt samvete.

Genom att USA låter sina specialkommandon och förarlösa dödsmaskiner, så kallade drönare, attackera och döda misstänkta terrorister och civila som råkar komma ivägen för attackerna, bryter man också mot mänskliga rättigheter och sannolikt mot många människors sunda moraluppfattning om rätt och fel

Jag kan föreställa mig att Al Qaida är nöjda med detta. Det är en variant på temat ”krismaximering”, dvs att få ”den store satan” att visa sitt rätta jag, att framstå just så omänsklig, brutal och våldsam som Al Qaida vill att de ska göra. Genom att USA ger sig själv denna image, väcker man hat och skaffar sig många fiender i världen. Drabbade människor ser ju att kritikerna har rätt: USA är den supermakt som bara ser saker och ting utifrån sina egna maktintressen och är beredda att gå över lik – terrorister och andra – för att nå sina syften och behålla sin kontroll av världen.

Men en sådan brutal strategi, som man använder tex i Afghanistan, Pakistan, Irak, Jemen, Somalia med flera, där deras specialkommandon jagar misstänkta terrorister till varje pris, skapar djup vrede och dödsfiender. Det är inte svårt att föreställa sig vilken bitterhet släkt och vänner känner när civila oskyldiga utplånats av drönarattacker.

Attackerna på USA:s ambassader i Afrika och framförallt den 11:e september 2001 i USA, var det som fick Bush och hans regering att trappa upp den olagliga jakten på misstänkta runt om i världen. USA:s drönarprogram leds av CIA i samarbete med Joint Special Operations Command (JSOC, med 15 000 anställda) och är en central del av jakten på terrorister. Cirka 2000 personer inom CIA (10%) arbetar med kontraterrorism och dubbelt så många analyserar data för att spåra målen, dvs misstänkta terrorister.

Dessa specialkommandon, med rätt att döda varhelst i världen de bedömer det nödvändigt, har vuxit till en industri av dödspatruller som hemma i USA tjänar stora pengar på kontraterrorismen – ett nytt militärindustriellt komplex har vuxit fram efter den 11/9. Kanske trodde vi att Obama skulle välja en annan väg än Bush, men även han har låtit specialkommandona utveckla sin verksamhet. Det har den fördelen för presidenten och USA att färre amerikanska soldater riskerar livet, vilket naturligtvis uppskattas i USA.

USA:s intressen går före andras och kanske tänker man där att de befolkningar som drabbas får skylla sig själva när de låter terroristerna gro i sin mylla. Det paradoxala, förutom all sorg och lidande, är att strategin – som hyllas av både Obama och CIA – leder till ständigt nya grogrunder för terrorism riktad mot USA och väst. Och detta är väl just vad Al Qaida önskar.

FÖRLEDANDE TIDSANDA

Vi lever i ett samhälle som håller på att förvandlas från ett solidariskt samhälle – ibland kallar Folkhemmet – med gemensam välfärd, som omfattar alla (i vart fall som ett ideal) till ett individualiserat samhälle, där var och en själv fixar skivan med egna pengar. Det kallas valfrihetssamhälle och låter ju bra. I ett samhälle där individen alltid står i centrum är valfrihet ett starkt ideal. Men i realiteten är det mest valfrihet för dem från välbärgade familjer och egna pengar, med bra kontakter och kunskap.

Sverige är inte ensamt om denna utveckling. I hela västvärlden färgas tidsandan av ideal kring den förespeglat fria individen, som gör sina medvetna val i olika sammanhang, till exempel på marknaden. Det är givetvis ingen tillfällighet att ekonomi, pengar, marknad och konsumtion står i centrum. Starka ekonomiska krafter har intresse av att människor konsumerar allt mer. Människans främsta epitet är att vara konsument. Till och med demokratin tenderar att handla om människors frihet att konsumera.

På grund av dessa förhållanden har vissa politiker stått i kö för att avreglera marknaden och införa marknadens principer också inom den offentliga sektorn. Mångfald och valfrihet ger nya aktörer möjligheter att tjäna pengar på den offentliga sektorn och skattebetalarnas pengar. Men där vinsten är främsta drivkraften hamnar omsorgen i andra hand. Exemplen på detta har duggat tätt det senaste halvåret, där girigheten inom den bolagiserade äldreomsorgen är förskräckande. Och vi har anledning att fråga oss vad det är vi kan välja. Har gamla något intresse av att välja mellan olika vård- och omsorgsgivare, där innehållet i stort sett är lika undermåligt? Eller är det att kommunpolitiker ser till att gamla får en garanterat bra omsorg?

Är det bra för samhällsutvecklingen och elever i små skolor i Landsbygdssverige att bolagiserade, vinstmaximerande friskolor tränger ut de kommunala? Är det bra för samhällsmoralen och solidariteten att de med pengar går före i sjukvårdsköerna? När Håkan Juholt kritiserar borgarnas marknadsiver och lösningar, får han höra att han är en övervintrande gammalsosse och bakåtsträvare. Se här när det mest framgångrika i modern svensk samhällsmodell och politik av marknadens apostlar kallar det bakåtsträvande! Då är det bra att tro på folkhemsidealen.

REBELLEN HAR FALLIT

Den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt fick silkessnöret av högersossarna. ”Under förutsättning att du själv annonserar din avgång, låter vi dig slippa blodhundarna, som står här utanför partihögkvarteret och känner blodvittring”, sa verkställande utskottet till Juholt. Han fick smita ut bakvägen och resa hem till Oskarshamn. Dagen efter ställer sig Håkan Juholt i ett affärscentrum i Oskarshamn och likt den orientaliska förebilden begår han politiskt ”självmord” .

Juholt talar om att han med omedelbar verkan avgår som det socialdemokratiska partiets ordförande. Högerfalangen i partiet har till sist lyckats knäcka den motståndskraftige outsidern från landet.

Som jag ser det, är det den marknadsliberala fraktionen med säte främst i Stockholms län, som lyckats mobilisera motståndet (främst i regionen kring Stockholm och Örebro) mot gråsossen Juholt. (Gråsosse betyder i detta sammanhang en mera traditionalistisk socialdemokrat med folkhemsideal.) Det är delvis gänget kring den förre partiledaren Mona Sahlin (tex Thomas Östros) som efter att de blivit avpolletterade av Juholt, med benäget bistånd av medierna, bedrivet ett skyttegravskrig mot Juholt. Från Juholts motståndare har det kommit information till medierna om sådant som legat Juholt i fatet. Och när det sedan blåst hårt kring Juholt har ingen i partieliten ställt upp till hans försvar.

Det började strax efter att Juholt blivit vald till partiledare i mars 2011. Då spreds informationen om att hans sambo var straffad för förskingring. ”Hur kan en person som pretenderar på att bli statsminister ha ihop det med en förskingrare?” var den inte oväntade följdfrågan. Ja, hur kunde han? På höstkanten spreds informationen om att Juholt lurat till sig åtskilliga tusenlappar genom att som riksdagsman ha begärt full ersättning för hyran av övernattningsbostaden i Stockholm. (Juholt har sin ordinarie bostad i Oskarshamn) Detta kallades fusk och bedrägeri (och ledde till en polisutredning) eftersom sambon också bodde i denna bostad. Juholt skulle alltså bara vara berättigad till halv ersättning. Juholt friades från misstankarna om bedrägeri, men historien solkade hans anseende – just som det säkert var tänkt från hans motståndare.

Ännu värre blev det när han av sina motståndare beskylldes för att i arbetet med den socialdemokratiska skuggbudgeten sagt att man inte skulle ha med ett kostsamt återställande av A-kassan. (Den borgerliga, högerdominerade regeringen har försämrat möjligheterna att få ersättningen vid arbetslöshet. Man kan få 80% upp till en månadslön på 18 700 kronor, dvs max 680 kronor per dag. Men skärpta regler, tex vid deltidsarbete, gör att bara 12 – 25 % får 80%. Detta kallar borgarna ”jobblinjen”, som är en piska för att få så många som möjlig i arbete.) Ett återställande av den tidigare ersättningen i A-kassan ett av fackföreningsrörelsens viktigaste krav på politiken. Ryktet om Juholts njugga inställning till förbättringarna i A-kassan var ett allvarligt hugg i ryggen.

Håkan Juholt har haft lite svårt att som ordförande för ett stort parti, som har en lång historia av att ha varit det statsbärande partiet, bli varm i kläderna och agera med en fasthet och pondus som krävts av politikens examinatorer och sensorer. Han har gjort en del slarviga uttalanden och tvingats ändra sig och ta tillbaka. Det duger inte i det politiskt puritana Sverige. Det man har sagt, har man sagt och därmed basta!

Men enligt min mening har Juholt framförallt blivit utmanövrerad av marknadsliberalerna i partiet, som har ett särskilt fäste hos Mona Sahlin och Co. Det är de som står för marknadsanpassningen av den socialdemokratiska politiken (som inleddes av Göran Persson), vilket innebär att man också inom den offentliga sektorn ska tillämpa marknadens principer om bland annat konkurrens och vinstmaximering. Men politiken går under den förskönande benämningen ”valfrihetssamhället”. Privatkapitalister har släppts in i grundskole- och gymnasieutbildningarna, där de startat så kallade friskolor (skolor som är fria från att behöva följa den statliga läroplanen och bland annat därför kan göra stora vinster på sämre kvalité i undervisningen och skolan). Idag finns mer än 700 friskolor i landet – de flesta i storstadsområdena. Också äldreomsorgen har bolagiserats och under hösten 2011 har vi haft den ena skandalen efter den andra, där bolag som Carema Care (med mottot: ”omsorg på dina villkor!”) och andra bolag gjort miljonvinster på skattebetalarnas pengar och undermålig omsorg. Dessutom har vinsterna inte beskattats i Sverige, utan plockats ut ur landet genom fiffiga bolagskonstruktioner och lånekaruseller. Håkan Juholt är kanske inte den främste företrädaren för dem i partiet som är kritiska till privatiseringens politik, men han har efterhand uppträtt allt mera kritiskt och gick hårt åt borgarna i partiledardebatten i riksdagen nyligen. Det fick liberalerna att vässa knivarna.

Håkan Juholt valdes delvis för att han inte tillhör Stockholmseliten inom partiet, där han inte är populär, allra minst sedan han bidragit till Mona Sahlins fall. (Detta kan Sahlin och Co inte smälta och det har blivit känt att några av socialdemokratins toppar, tex Rosengren, Östros och Österberg, på ett hemligt möte diskuterat att få bort Juholt.) Juholt från Oskarshamn (som inte har någon akademisk examen) representerar den breda majoriteten av traditionella socialdemokrater ute i landet. Det som ibland kallas det socialdemokratiska fotfolket. Hos Stockholmsmaffian betraktas han som katten bland hermelinerna och fick höra att han kom från landet och inte uppförde sig som brukligt. Också i media har han uppfattats som den fattige kusinen från landet. Och journalisterna tycker Juholt ser ut som en sådan, storväxt med tre mustascher och yviga gester. Han passar inte in i den urbana elitens uppfattning av hur en politiskt korrekt ledare ska uppföra sig, vilka kretsar han ska röra sig i och hur han ska tala. Liknande förhållanden lär finnas i Danmark, där Köpenhamnseliten ser ner på politiker från landet.

Det är intressant att se hur denna ”allians” i det politiska etablissemanget (dit man också bör räkna de politiska journalisterna) lyckats, genom en formlig häxjakt på Juholt, manövrera ut det socialdemokratiska fotfolkets man. Idag känner dessa Juholts sympatisörer en stor besvikelse och vrede. De gillar Juholt och hans radikalare retorik och har hoppats på lite mera fart i oppositionen mot den borgerliga regeringen och dess politik. Det blir inte lätt förd de svenska socialdemokraterna att hitta en ny ledare, som kan överbrygga besvikelserna, sveket och motsättningarna. Valet har nu fallit på Metalls ordförande Stefan Lövdén, som står till höger i paritet. Stefan Lövdén, tänker partistyrelsen, ska väl gå hem hos den traditionella arbetarklassen, men den är numera inte så stor och hos ungdomen och medelklassen ses han knappast som en spännande och intressant ledare. Högersocialdemokraterna har inte en politik att komma med som är mycket annorlunda än borgarnas och deras problem i opinionen lär fortsätta